Något håller på att förändras längst nere i södra Sverige. Skånskan — den där varma, kaxiga dialekten med sina rullande r och sitt självsäkra ”dä ä la gött” — är på väg att tystna. Enligt ett reportage i Dagens Nyheter har barn i Lund slutat rulla sina r. Och språkforskaren Greta Horn, som nyligen disputerat med avhandlingen Den unga skånskan, bekräftar vad många redan anat: ungas sätt att prata i Skåne låter allt mer som om de vuxit upp någonstans norr om Hallandsåsen.
Skånskan har länge haft en självklar plats i det svenska språkliga landskapet. Den är självsäker, lite rå och full av värme. Men nu jämnas kanterna ut. Greta Horn kallar det en ”slätstruken standardsvenska”, där det knappt går att höra om någon kommer från Lund, Linköping eller Lidingö.
Varför sker det här? En kombination av flera saker, menar Horn:
I Lund verkar många unga ha börjat känna att skånskan låter ”dum” eller ”lantlig”. Istället slipas dialekten bort, tills alla låter som rösten från en P3-sändning eller någon med mild accent i ett influencerklipp.
Språk förändras alltid, men just nu sker det i rekordfart. Digitaliseringen har gjort att unga över hela landet tittar på och pratar som samma personer – oavsett om de sitter i Luleå eller Lomma. Dialekterna får allt mindre utrymme i ett medieflöde där algoritmer premierar det neutrala och välbekanta.
Och det är inte bara skånskan som tappar sin egen ton. Även stockholmskan, göteborgskan och norrländskan blir allt ”plattare” när sociala medier, livestreams och AI-upplästa röster sätter standarden. Som en reporter på teknik- och kulturbloggen Feber beskrev det: snart kanske Mårtenstorget i Lund mest låter som ett torg fullt av ”AI-genererade kundtjänstmedarbetare”. En bild som är både rolig – och lite skrämmande.
Att rädda skånskan handlar inte bara om att bevara ett visst ljud eller uttal. Det handlar om identitet. Dialekterna berättar något om vilka vi är, vilka platser vi kommer ifrån och vilka röster som format oss. Tappar vi dem, tappar vi också något av vår gemensamma berättelse.
Så kanske är det dags att uppmuntra barnen att rulla sina r igen – inte som en nostalgitripp bakåt, utan som ett sätt att ta med sig Skånes särprägel in i framtiden. Kanske borde även nästa generation AI lära sig lite rullebööör med kartoffel?
Spelar det någon roll om dialekterna försvinner – eller är det bara en naturlig del av språkets utveckling? Hur låter det egentligen där du bor?