När kinesiska biljätten BYD nu visar upp sin nya Yangwang U7 är det svårt att inte höja på ögonbrynen. På pappret klarar den mer än 100 mil på en laddning – ett löfte som låter som en dröm för alla med räckviddsångest. Men när siffrorna möter verkligheten blir det tydligt att drömmen har ett pris.
I den mer generösa kinesiska körcykeln ser räckvidden fantastisk ut, men enligt den europeiska WLTP-standarden landar den troligen på mer realistiska 85 till 90 mil. Det är fortfarande imponerande – men det är tydligt att BYD har fått tänja både teknik och fysik för att nå dit.
Hemligheten? Ett batteri på 150 kWh – nästan dubbelt så stort som i många elbilar i dag – vilket i sig väger 926 kilo. Det betyder att hela bilen väger omkring 3,2 ton, ungefär lika mycket som en liten lastbil.
U7 är inte tänkt att säljas i hundratusental. Den är en så kallad halo car – ett prestigeprojekt som visar vad företaget klarar när inga begränsningar sätts. Samtidigt är det svårt att inte tolka bilen som ett sätt för BYD att visa upp sin kraft: ”Vi kan slå Tesla och Lucid – om vi bara gör bilen tillräckligt tung.”
Det fungerar som en teknisk uppvisning, absolut. Men det väcker också frågan: vart är räckviddsracet egentligen på väg? För varje extra mil krävs mer råmaterial, energi och vikt. En bil på över tre ton innebär dessutom större påfrestning på vägar, däck och bromsar.
Att installera större batterier är den enklaste vägen till längre räckvidd – men sällan den mest hållbara. Ju tyngre bilen blir, desto mer energi krävs för att driva den framåt, vilket paradoxalt nog minskar den vinsten man försöker nå.
Bilindustrin verkar i stället röra sig mot effektivare drivlinor, lättare material och snabbare laddning snarare än att bara jaga fler kilowattimmar. Det är som att bygga en större bensintank i stället för en mer bränslesnål motor – enklare, men inte framtidens väg.
U7 framstår därför mer som ett ingenjörsmanifest än som en försmak på nästa generations elbilar.
BYD har knappast gjort detta av en slump. Företaget är redan världsledande i batteritillverkning, och en bil som kan köra 100 mil fungerar perfekt som reklampelare – även om bara ett fåtal kunder faktiskt köper den.
Men det väcker en viktig fråga: hur långt behöver vi egentligen köra på en laddning? För de flesta räcker 40–50 mil gott och väl i vardagen.
BYD:s 100-milare är ett kraftprov – en påminnelse om hur långt tekniken kan pressas, men också om gränsen för vad som är rimligt. Imponerande, utan tvekan. Effektivt? Kanske inte.
Så vad tycker du – ska framtidens elbilar köra ännu längre, eller är det dags att börja hylla de smartare och lättare lösningarna i stället?